shorty

Först vill jag bara säga tack till alla er som vill hjälpa på alla sätt ni kan, det ger mig styrka och jag känner mig även behövd i denna lilla värld, tack.

Det var jobbigt igår, fruktansvärt jobbigt om jag ska vara ärlig.
Jag har inte gråtit så mycket som jag gjorde igår på väldigt länge.
Jimmy kom in i sovrummet mitt i allt och la sig brevid mig och höll om mig och pratade med mig tills det hela la sig igen.
Jag var jätte trött efter och jag har varit trött hela dan idag, och jag har sån träningsvärk i kroppen.
Det är nog sant det min förra teraput sa till mig att en panikattack är lika ansträngande som en timmes aerobicpass.
Jag kan lungt hålla med om det för så mycket som kroppen får kämpa mot sitt egna försvarssystem är otroligt påfrestande för hela kroppen. Det har hänt att jag somnat många gånger precis efter en attack, man blir så trött att hela ens energi tar slut.
(tänk dig då att en panikattack håller i sig i ca 10-20 min innan den sakta slutar) och man kan få attacker omvartannat i flera timmar.

Alltså att det kommer en attack i 10 min.. den håller precis på att tappa av.. just då kommer en till lika stark..
så kan det hålla på så ett bra tag. det längsta jag har varit med om var 11 timmar tror jag.

10  minuter attack = 1 timmes aerobic pass.
fan vad aerobic jag har tränat nu alltså ;) hehe

Jag är inte den som är den.. Jag är Elin och som jag sagt till Jimmy:
-jag kanske måste bryta ihop ibland för att kunna pussla ihop mig igen.

Min panikångest har förändrats mycket på bara ett år om jag tittar tillbax men när attackerna väl kommer ordentligt så blir det riktigt jobbigt. Igår höll dom på intensivt i nästan 2 timmar.
Jag minns det året när jag inte ens kunde gå upp ur sängen för panikerna bara kom.
jag kunde knappt äta. jag kunde inte sitta vid matbordet  och äta på nedervåningen.
Nyår sov jag bort. ja så gott som allt det som hände är mest en dimma. 

Jag har försökt förtränga det året.
Jag undrar hur folk såg mig då när jag bara var en zombie som knappt existerade längre.
Jag brydde mig knappt om någonting då för jag hade på känn att jag skulle dö och jag hade bestämt mig för att kommer det inte av sig själv så ska jag hjälpa det på vägen.
Jag minns att mamma sa att Daniel inte orkade komma hem till oss, för han orkade inte se hur jag mådde.
Emma var mest i panik och oroade sig så gott som jämt att min mamma skulle ringa och berätta att nu har hon gjort det.
Jag bara väntade till den dagen skulle komma och jag längtade efter den.

Men det fanns en enda ljusglimt.....han...  Han som ändrade på alla mina planer jag smidit.
Han som bara med ett leende fick mig att se solsken och jag fick vingar.
Han kom in i mitt liv mer och mer, han som blev en del av min familj och en del av mig.
Min älskade brorson Liam.
varjegång jag fick se han var som julafton för mig. Jag skrattade och jag kände lycka i hjärtat varjegång jag såg han.
Jag vet inte hur jag ska förklara men jag hoppas ni kanske förstår?

Jag har många gånger skrivit att mina brorsbarn har räddat mitt liv och Jag hoppas ni förstår nu med hur jag menar att dom gjorde det med att bara finnas till.